MED MINA ORD FRÅN MIN SYNVINKEL

onsdag, december 07, 2005

Stockholm Syndrome

Jag går genom en gråtrist och regnblöt stad på väg till en sliten tunnelbanestation. Regnvatten har långsamt trängt genom mina mockaskor och gjort mig blöt om fötterna. Jag huttrar lite när vinden piskar och på något obeskrivligt sätt hittar en väg in genom halsduk, jacka och skjorta, ända in till min hud där den biter sig fast och får märgen att isa till. Jag ryser och uttalar en tyst svordom när en regndroppe faller från takrännan ovanför mig och hittar den där millimeterstora luckan i nacken mellan rockslag och halsduk. Det är vinter i Stockholm och jag erkänner giltigheten av det.
     Promenaden är inte spikrak och enkel, den hindras ideligen av ett lämmeltågsliknande flöde av människor. Jag är en roddbåt i ett floddelta och är på väg in från havet, in mot floden. Jag får stanna, vrida, vänta och armbåga mig fram mellan turister med sprängfyllda shoppingkassar, stressiga affärsmän och drivor av barn på väg på klassutflykt. Den känsla som ligger närmast till hands är ogästvänlighet. Trots detta njuter jag.
     En vinter som inte är en vinter späder på norrlänningens uppfattning om Stockholm som fjollträsk. Julhandeln som lockar ut folkmängder som räknat i antal individer vida överstiger hela Norrbottens invånarantal, ger bränsle till de suckande motorer som benämner huvudstaden som kaosartad och stressig. Den kakofoni som aldrig tystnar, skapad av rusande trafik, stillastående byggarbeten och komprimerade konversationer vattnar dissidentens kvarn.
     I egenskap av en stereotyp norrlänning borde jag förakta min nya hemstad, men det gör jag inte. Jag borde vara rädd, förbannad och hatfylld men istället eskalerar min sympati och medkänsla med tiden. Stockholm har slagit sin livrem runt mig och drar dag för dag åt ett bälteshål till. Staden har slutit sig runt mig och tagit ett fast grepp om min tillvaro och jag inser att jag har drabbats av Stockholmssyndromet. Jag är gisslan i en stad som egentligen är otrevlig och opersonlig, en stad som med skrämsel försöker övertala mig att inte tycka om den. Men det fungerar inte, Stockholm jag gillar dig skarpt. Jag sympatiserar inte alltid med dig men på något sätt gillar jag det du gör och det du står för. Jag har inte ont av att vara tillfångatagen utan reflekterar istället över om det är din charm eller din aggresivitet som gör att jag känner ett band. Anar jag att det bultar ett gott hjärta där innanför det hårda skalet av stål och betong eller är det en viljans triumf du får fira? Jag vet inte men någonting har fått mig att ta din hand och utveckla kamratlighet.