MED MINA ORD FRÅN MIN SYNVINKEL

söndag, november 06, 2005

Pusselbit saknas

Jag kallar honom Jultomten. Som vanligt sitter han där på bänken utanför porten. I samma rutiga smutsiga fleecejacka, med samma stora ovårdade jultomteskägg och med samma slitna keps. Han stirrar rakt fram, mot ingången till Vi-butiken på andra sidan gatan. När jag närmar mig så väntar jag på frågan. Givetvis kommer den idag igen "Öhh...har du portkod?" Jag svarar som vanligt "Nej, men jag har nyckel" och släpper in honom. Han luktar gammal otvättat äcklig gubbe och sprit. Det spelar nog ingen roll om han duschar varje dag för spritlukten sitter antagligen i skinnet på honom. När jag går bakom honom och håller andan för att inte inandas odören som tränger ut ur hans porer likt lava sipprar ur en vulkan, kommer jag att tänka på att han inte är den enda.
     Vi har Dinosaurien, mannen som ser ut att dö vilken sekund som helst. Han är 150 år gammal och tar sig med stora problem ändå upp för trappen utan att få en hjärtinfarkt. Han är alltid packad och vacklar från sida till sida i trappan upp mot sin lägenhet en våning under mig. Sedan den tjocka kvinnan som en kväll satt med huvudet i händerna i trappan och bara stirrade när jag frågade om allt var okej. Inte ett ord kom ur hennes mun. Några timmar senare gick hon mot mig på gatan utanför. Utan skor, utan strumpor och med en hund i släptåg. Hon tog tag i mig och fick mig att släppa in henne genom porten. Utan ett ord. Och Sengångaren. Det är damen som går så sakta att det ser ut som att hon rör sig bakåt istället för framåt. Hon är kompis med Dinosaurien och är alltid lika berusad som honom. En fluga på väggen har nog hört många roliga diskussioner dessa mellan.
     Alla bor de i min trappuppgång. Varför har jag hamnat mitt i detta getto av alkoholism? Jag har inget emot alkoholister. Men jag har någonting emot lukten i trapphuset från för många John Silver som alltid finns där till följd av deras evinnerliga kedjerökande. Jag är emot den gula urinlukten som slår mot mig på fredag kväll när jag öppnar min dörr. Jag är emot klibbet under skorna efter alla ölburkar som dessa akoholistjävlar har spillt ut. Japp, alkoholistjävlar är vad de är. De har på ett eller annat sätt tvingats ta till flaskan för att begrava sin sorger och kanske borde jag tycka mer synd om dem än vad jag gör. Men det gör jag faktiskt inte och tänker inte låtsas att jag är någon överhumanistiskt person som känner sympati för utslagna. Jag bryr mig i ärlighetens namn inte.
     Jag har alltså hamnat i denna smältdegel av sprit och dekadens. Om Charles Bukowski skulle bo i Sverige skulle han bo i min trappuppgång. Han skulle var tvungen att bo här, vara förpassad hit av ett osynligt öde som inte går att fly från. Han skulle knacka på hos Jultomten varje kväll och fråga om han fick låna en pava rött. Han skulle på dagtid hänga med Sengångaren. De skulle sitta i hennes slitna plyschsoffa och med sina blanka ögon stirra på Oprah samtidigt som ett par glas Marinella töms med en självklarhet. Bukowski skulle hjälpa Dinosaurien att byta glödlampor, gå ut med soporna och andra saker som han inte klarar av själv. Som tack för hjälpen skulle han få en John Silver utan filter och en grogg ur ett dåligt diskat glas. Bukowski är den saknade hörnbiten i pusslet Störtloppsgatan 19. Han skulle sedan dokumentera allting med ord, publicera det på något obskyrt förlag och bli miljonär. Sedan skulle han supa upp varenda krona.

1 Comments:

Anonymous Sista resan said...

Men vad vore världen utan Charles Bukowski? Bra mycket tråkigare, tror jag.

Känner igen det där. Det finns många tomtar i Sthlm.

tisdag, november 22, 2005 8:47:00 em

 

Skicka en kommentar

<< Home