MED MINA ORD FRÅN MIN SYNVINKEL

måndag, november 07, 2005

My name is Hypokrit

Jag kan gå och se Djurgården åka på torsk mot SSK och skämmas för det på vägen hem. Jag kan gå och se Persbrandt på Dramaten och verkligen se om det stämmer att samspelet på scenen mellan honom och Bonnevie fortfarande är så starkt som det påstås trots den senare tidens turbulens. Jag kan läsa Dagens Nyheters helgtips och sedan följa rådet och gå på Faschings temakväll. Jag kan gå på långa promenader på Gärdet och svänga förbi TV-husets cafeteria på tillbakavägen och hoppas få se Peppe Eng slicka gräddbakelsen ur mustachen. Jag kan gå och välja bland tusentals modeller av jeans när jag är i behov av det. Jag kan spela paintball och åka gocart, det största problemet blir att välja vilken av anläggningarna jag ska åka till. Jag kan gå och titta på den välrenommérade fotoutställningen om Sydafrika i Kulturhuset. Jag kan springa på Andreas Andersson på krogen och för en mikrosekund fundera på om han kanske inte är rätt cool ändå bara för att snabbt inse att han inte är det. Jag kan gå och dricka en latte och äta en foccaccia med parmaskinka och mozzarella en tisdag kväll. Jag kan bli uppringd av en kompis som undrar om man ska hänga med på Coldplays konsert ikväll. Det finns massor av saker som en Svegsbo bara kan drömma om.
     Men jag kan inte ringa till Chrille på banken och säga "Tjena, det är Ante. Kan du föra över 300 spänn till morsans konto?" och sedan få det utfört utan vidare frågor. Jag kan inte knalla iväg till den lilla skogstjärnen 500 meter bort för att ta ett kvällsdopp en varm sommarkväll. Jag kan inte göra ett impulsbesök hos en god vän utan att ta risken att jag spenderar 40 minuter enkel resa på röda linjen i onödan. Jag kan inte räkna med att få bilen lagad en lördag av en vänlig själ som ställer upp när det krisar. Jag kan inte handla på krita om jag har glömt plånboken hemma på köksbordet. Jag kan inte räkna med att ha ett vettigt boende innan jag stått 10 år i kö eller lättat på plånboken rejält. Jag kan inte träna fotboll tre gånger i veckan utan att det tar allt för mycket av min lediga tid. Jag kan inte räkna med att gå in hos grannen och låna en telefon om jag har tappat bort lägenhetsnyckeln. Det finns massor av saker som en Stockholmare bara kan drömma om.
     Striden mellan storstad och landsbygd är evig. Jag hatar att se min hemort urholkas och sakta tappa livsgnistan. Jag tycker inte om att läsa i tidningen att företagen flyttar från orten och att 30 personer blir av med sina 20-åriga anställningar. Jag tycker inte om att se samhället avbefolkas. Jag avskyr urbaniseringen och vill istället se tillväxt och framåtanda och höra om lyckade företagsetableringar. Men jag älskar storstadslivet. Jag tycker om att gå på en bra restaurang och äta något annat än Toast Skagen och Filé Black and White. Jag älskar att ha nära till Arlanda. Jag blir helt fascinerad av att stå på Katarinavägen och se ut över Skeppsholmen och Djurgården och se den vackra stadens silhuett mot kvällshimlen.
     Kort sagt är jag en hycklare som borde hålla tyst om hur synd jag tycker det är att landsbygden dör ut. Jag borde ansluta mig till skarorna som beklagar sig över att Skatteverket omlokaliseras. Jag borde gå i bräschen i kampen mot Robin Hood-skatten. Jag borde diskutera hur idiotisk straffavgifterna är, men inte ens det klarar jag av. Jag är en hycklare även där. Jag står i mitten och vacklar och funderar på om jag inte borde byta namn. "My name is Eriksson, Hypokrit Eriksson", borde bli min hälsningsfras.

2 Comments:

Anonymous Josephine said...

prexis. Jag tycker om tystnaden, att inte höra motorvägen, men hatar ensamheten och "du-ska-inte-tro-att-du-är-nått" mentaliteten.

tisdag, november 22, 2005 11:14:00 em

 
Anonymous Anonym said...

NSU - 4efer, 5210 - rulez

torsdag, mars 01, 2007 5:52:00 em

 

Skicka en kommentar

<< Home