MED MINA ORD FRÅN MIN SYNVINKEL

onsdag, december 07, 2005

Stockholm Syndrome

Jag går genom en gråtrist och regnblöt stad på väg till en sliten tunnelbanestation. Regnvatten har långsamt trängt genom mina mockaskor och gjort mig blöt om fötterna. Jag huttrar lite när vinden piskar och på något obeskrivligt sätt hittar en väg in genom halsduk, jacka och skjorta, ända in till min hud där den biter sig fast och får märgen att isa till. Jag ryser och uttalar en tyst svordom när en regndroppe faller från takrännan ovanför mig och hittar den där millimeterstora luckan i nacken mellan rockslag och halsduk. Det är vinter i Stockholm och jag erkänner giltigheten av det.
     Promenaden är inte spikrak och enkel, den hindras ideligen av ett lämmeltågsliknande flöde av människor. Jag är en roddbåt i ett floddelta och är på väg in från havet, in mot floden. Jag får stanna, vrida, vänta och armbåga mig fram mellan turister med sprängfyllda shoppingkassar, stressiga affärsmän och drivor av barn på väg på klassutflykt. Den känsla som ligger närmast till hands är ogästvänlighet. Trots detta njuter jag.
     En vinter som inte är en vinter späder på norrlänningens uppfattning om Stockholm som fjollträsk. Julhandeln som lockar ut folkmängder som räknat i antal individer vida överstiger hela Norrbottens invånarantal, ger bränsle till de suckande motorer som benämner huvudstaden som kaosartad och stressig. Den kakofoni som aldrig tystnar, skapad av rusande trafik, stillastående byggarbeten och komprimerade konversationer vattnar dissidentens kvarn.
     I egenskap av en stereotyp norrlänning borde jag förakta min nya hemstad, men det gör jag inte. Jag borde vara rädd, förbannad och hatfylld men istället eskalerar min sympati och medkänsla med tiden. Stockholm har slagit sin livrem runt mig och drar dag för dag åt ett bälteshål till. Staden har slutit sig runt mig och tagit ett fast grepp om min tillvaro och jag inser att jag har drabbats av Stockholmssyndromet. Jag är gisslan i en stad som egentligen är otrevlig och opersonlig, en stad som med skrämsel försöker övertala mig att inte tycka om den. Men det fungerar inte, Stockholm jag gillar dig skarpt. Jag sympatiserar inte alltid med dig men på något sätt gillar jag det du gör och det du står för. Jag har inte ont av att vara tillfångatagen utan reflekterar istället över om det är din charm eller din aggresivitet som gör att jag känner ett band. Anar jag att det bultar ett gott hjärta där innanför det hårda skalet av stål och betong eller är det en viljans triumf du får fira? Jag vet inte men någonting har fått mig att ta din hand och utveckla kamratlighet.

tisdag, november 08, 2005

Människojävlar

Men för fan flytta på dig, låt mig kliva av! Så skulle det antagligen låta om jag lät mina tankar översättas till ord. Där står han, exakt mitt framför dörrarna när tåget med en liten suck hoppar till och stannar. Ett självbelåtet leende visar att han tycker att han är smartast på hela perrongen eftersom att han minsann vet exakt var tåget stannar varje gång. Han slipper ta de där extra tre stegen fram till dörren och framför allt kommer han på tåget först av alla. Han är så nöjd att han stormar in så fort dörrarna har öppnat sig 20 centimeter och kastar sig snabbt ner på ett säte vid en ledig fyrplats. Han är så självupptagen att han inte ser blickarna eller hör suckarna från de 10 personer som faktiskt vill kliva av tåget innan han med pompösa steg kliver på. Vad är enklast? Att jag kliver av först och sedan kliver du på? Vad är enklast? Att jag kör ut ur rondellen innan du kör in i den? Samma logik och samma svar: Först ut, sedan in.
     Men snälla du, vi har högertrafik i det här landet! Så skulle det antagligen låta om jag lät mina tankar översättas till ord. Det är rusningstid och alla skall åka med samma tåg samma tid. Alla har bråttom hem efter en lång arbetsdag och den station som utgör en myrstack i jätteformat surrar, vimlar, springer och suckar. Och där står hon. Malplacerad som en brödbit i vrångstrupen stoppar hon upp och hindrar det naturliga flödet. Hon står på vänster sida i rulltrappan. Varför? frågar man sig. Varför har hon inte lärt sig? Det kan ju inte vara första gången som denna bromskloss till människa åker rulltrappa. Inte nog med att hon står i vägen, hon vägrar dessutom flytta sig när det stockas bakom henne. Hon ser men står kvar och är helt oförstående när trycket mot hennes rygg ökar. Faktum är att hon inte heller kan flytta sig för till höger står det en person, en person som fattat vad det hela handlar om. Vad är enklast? Att Du står till höger och jag går till vänster? Vad är enklast? Att Du kör på höger körfält och jag kör om på vänster sida? Samma logik och samma svar: stå till höger, gå till vänster.
     Aj...men se dig för, du är jävligt irriterande! Så skulle det antagligen låta om jag lät mina tankar översättas till ord. De två har som glada och kära hunnit med rätt tåg i sista sekunden. De pustar ut och skrattar lite till varandra och utbyter de obligatoriska intetsägande och torra skämtfraserna. Tåget rullar sakta igång och han pekar på reklamskylten ovavför fönstret och föreslår att de borde gå dit någon kväll. Hon vänder sig om för att titta och i samma rörelse knäcker hon mitt näsben med sin till brädden packade ryggsäck. Hon vänder tillbaka mot honom och i samma rörelse vispar hennes skräckväska till ett par millimeter framför den lilla tjejen som förskräckt rycker till och fattar handen hon redan håller hårdare. Han, ryggsäckskvinnans yang, vacklar till när chauffören trampar lite för hårt på bromsen. Han korrigerar omedvetet rörelsen genom att rygga tillbaka och innan jag hunnit reagera har jag ett Fjällrävenmärke inpräntat i pannan. Han märker ingenting eftersom att säcken är fylld till britsningsgränsen av kläder och jo, jag kände nog ryggen av Bröderna Karamazov mot pannbenet också. Vad är enklast? Att Du tar av dig ryggsäcken innan du kliver in i vagnen? Vad är enklast? Att jag åker inlines inne på Duka eller ute på Gärdet? Samma logik och samma svar: ta av ryggsäcken innan du åker tunnelbana.

måndag, november 07, 2005

My name is Hypokrit

Jag kan gå och se Djurgården åka på torsk mot SSK och skämmas för det på vägen hem. Jag kan gå och se Persbrandt på Dramaten och verkligen se om det stämmer att samspelet på scenen mellan honom och Bonnevie fortfarande är så starkt som det påstås trots den senare tidens turbulens. Jag kan läsa Dagens Nyheters helgtips och sedan följa rådet och gå på Faschings temakväll. Jag kan gå på långa promenader på Gärdet och svänga förbi TV-husets cafeteria på tillbakavägen och hoppas få se Peppe Eng slicka gräddbakelsen ur mustachen. Jag kan gå och välja bland tusentals modeller av jeans när jag är i behov av det. Jag kan spela paintball och åka gocart, det största problemet blir att välja vilken av anläggningarna jag ska åka till. Jag kan gå och titta på den välrenommérade fotoutställningen om Sydafrika i Kulturhuset. Jag kan springa på Andreas Andersson på krogen och för en mikrosekund fundera på om han kanske inte är rätt cool ändå bara för att snabbt inse att han inte är det. Jag kan gå och dricka en latte och äta en foccaccia med parmaskinka och mozzarella en tisdag kväll. Jag kan bli uppringd av en kompis som undrar om man ska hänga med på Coldplays konsert ikväll. Det finns massor av saker som en Svegsbo bara kan drömma om.
     Men jag kan inte ringa till Chrille på banken och säga "Tjena, det är Ante. Kan du föra över 300 spänn till morsans konto?" och sedan få det utfört utan vidare frågor. Jag kan inte knalla iväg till den lilla skogstjärnen 500 meter bort för att ta ett kvällsdopp en varm sommarkväll. Jag kan inte göra ett impulsbesök hos en god vän utan att ta risken att jag spenderar 40 minuter enkel resa på röda linjen i onödan. Jag kan inte räkna med att få bilen lagad en lördag av en vänlig själ som ställer upp när det krisar. Jag kan inte handla på krita om jag har glömt plånboken hemma på köksbordet. Jag kan inte räkna med att ha ett vettigt boende innan jag stått 10 år i kö eller lättat på plånboken rejält. Jag kan inte träna fotboll tre gånger i veckan utan att det tar allt för mycket av min lediga tid. Jag kan inte räkna med att gå in hos grannen och låna en telefon om jag har tappat bort lägenhetsnyckeln. Det finns massor av saker som en Stockholmare bara kan drömma om.
     Striden mellan storstad och landsbygd är evig. Jag hatar att se min hemort urholkas och sakta tappa livsgnistan. Jag tycker inte om att läsa i tidningen att företagen flyttar från orten och att 30 personer blir av med sina 20-åriga anställningar. Jag tycker inte om att se samhället avbefolkas. Jag avskyr urbaniseringen och vill istället se tillväxt och framåtanda och höra om lyckade företagsetableringar. Men jag älskar storstadslivet. Jag tycker om att gå på en bra restaurang och äta något annat än Toast Skagen och Filé Black and White. Jag älskar att ha nära till Arlanda. Jag blir helt fascinerad av att stå på Katarinavägen och se ut över Skeppsholmen och Djurgården och se den vackra stadens silhuett mot kvällshimlen.
     Kort sagt är jag en hycklare som borde hålla tyst om hur synd jag tycker det är att landsbygden dör ut. Jag borde ansluta mig till skarorna som beklagar sig över att Skatteverket omlokaliseras. Jag borde gå i bräschen i kampen mot Robin Hood-skatten. Jag borde diskutera hur idiotisk straffavgifterna är, men inte ens det klarar jag av. Jag är en hycklare även där. Jag står i mitten och vacklar och funderar på om jag inte borde byta namn. "My name is Eriksson, Hypokrit Eriksson", borde bli min hälsningsfras.

söndag, november 06, 2005

Pusselbit saknas

Jag kallar honom Jultomten. Som vanligt sitter han där på bänken utanför porten. I samma rutiga smutsiga fleecejacka, med samma stora ovårdade jultomteskägg och med samma slitna keps. Han stirrar rakt fram, mot ingången till Vi-butiken på andra sidan gatan. När jag närmar mig så väntar jag på frågan. Givetvis kommer den idag igen "Öhh...har du portkod?" Jag svarar som vanligt "Nej, men jag har nyckel" och släpper in honom. Han luktar gammal otvättat äcklig gubbe och sprit. Det spelar nog ingen roll om han duschar varje dag för spritlukten sitter antagligen i skinnet på honom. När jag går bakom honom och håller andan för att inte inandas odören som tränger ut ur hans porer likt lava sipprar ur en vulkan, kommer jag att tänka på att han inte är den enda.
     Vi har Dinosaurien, mannen som ser ut att dö vilken sekund som helst. Han är 150 år gammal och tar sig med stora problem ändå upp för trappen utan att få en hjärtinfarkt. Han är alltid packad och vacklar från sida till sida i trappan upp mot sin lägenhet en våning under mig. Sedan den tjocka kvinnan som en kväll satt med huvudet i händerna i trappan och bara stirrade när jag frågade om allt var okej. Inte ett ord kom ur hennes mun. Några timmar senare gick hon mot mig på gatan utanför. Utan skor, utan strumpor och med en hund i släptåg. Hon tog tag i mig och fick mig att släppa in henne genom porten. Utan ett ord. Och Sengångaren. Det är damen som går så sakta att det ser ut som att hon rör sig bakåt istället för framåt. Hon är kompis med Dinosaurien och är alltid lika berusad som honom. En fluga på väggen har nog hört många roliga diskussioner dessa mellan.
     Alla bor de i min trappuppgång. Varför har jag hamnat mitt i detta getto av alkoholism? Jag har inget emot alkoholister. Men jag har någonting emot lukten i trapphuset från för många John Silver som alltid finns där till följd av deras evinnerliga kedjerökande. Jag är emot den gula urinlukten som slår mot mig på fredag kväll när jag öppnar min dörr. Jag är emot klibbet under skorna efter alla ölburkar som dessa akoholistjävlar har spillt ut. Japp, alkoholistjävlar är vad de är. De har på ett eller annat sätt tvingats ta till flaskan för att begrava sin sorger och kanske borde jag tycka mer synd om dem än vad jag gör. Men det gör jag faktiskt inte och tänker inte låtsas att jag är någon överhumanistiskt person som känner sympati för utslagna. Jag bryr mig i ärlighetens namn inte.
     Jag har alltså hamnat i denna smältdegel av sprit och dekadens. Om Charles Bukowski skulle bo i Sverige skulle han bo i min trappuppgång. Han skulle var tvungen att bo här, vara förpassad hit av ett osynligt öde som inte går att fly från. Han skulle knacka på hos Jultomten varje kväll och fråga om han fick låna en pava rött. Han skulle på dagtid hänga med Sengångaren. De skulle sitta i hennes slitna plyschsoffa och med sina blanka ögon stirra på Oprah samtidigt som ett par glas Marinella töms med en självklarhet. Bukowski skulle hjälpa Dinosaurien att byta glödlampor, gå ut med soporna och andra saker som han inte klarar av själv. Som tack för hjälpen skulle han få en John Silver utan filter och en grogg ur ett dåligt diskat glas. Bukowski är den saknade hörnbiten i pusslet Störtloppsgatan 19. Han skulle sedan dokumentera allting med ord, publicera det på något obskyrt förlag och bli miljonär. Sedan skulle han supa upp varenda krona.